Att man är på andra sidan jorden har aldrig kännts så verkligt som när jag såg på byggnaderna som rusade förbi. Vi talar samma språk, men ändå inte. Okej, min engelska är inte perfekt och med min hesa röst blir det ännu värre, men här gäller det inte bara att tala och förstå, det gäller att veta hur man går till väga.
Bussarna-lokal belfolkningen har rätt-dom är inte för de med svagt hjärta elelr dåligt tålamod. Och växelpengar finns inte, så bara att rota fram mynt, eller så betalar man extra.
Restauranger-kräver 15 procent dricks
Subway-hur man beställer kan vara en bra sak att veta före man ska göra det.
Butiker-finns flera mataffärer som kräver att man är medlem så man måste läsa på.
Havet-är underbart, men farligt. Strömmarna är kraftiga och drar lätt ut en en bit om man inte är försiktig.
Oftast kan man lika gärna skriva turist med bläck i pannan för folk frågar en konstant vairfrån man är.
Byggnaderna här är gamla. Hela Santa Monica och övriga delar runt omrking består av gamla hus, vilket kanske är en liten detalj, men det betyder att väggarna är sandpapper och taken likaså. Hör min grannar här mer än väl dagtid. Någon på övrevåningen öppnade just dörren till deras place och jag trodde det var till min lägenhet så jag blev livrädd.
Man märker att man är i USA. Mycket är som filmerna och intrycken man fått från medier och böcker, men mycket är också helt enkelt annorlunda. Nu ska jag kila iväg och köpa mat och dricka och undvika subway, varför är en annan historia.