Jag sitter och scrollar igenom bloggen, läser ett inlägg här och där och går tillbaka i mitt minne för att hitta känslorna, dofterna och synerna som ännu lever i mitt hjärta. Det finns en del jag ångrar, en del jag älskar att jag gjorde och en ännu större del av mig som undrar hur jag vågade?!
Jag förde dagbok sista veckan, jag hade tänkt göra det hela tiden där, men det blev sällan av med min dygnsrytm. Jag skrev dock på planet på vägen dit och bloggen förstås. Det finns ännu mycket oskrivet, meddelanden som ligger sparade och bortglömda i whatsapp konversationer. Varje gång jag går tillbaka och läser undrar jag var jag hittade styrkan att sätta mig på planet dit. Det var ett samlat ögonblick av ung, galen och envis trot jag, för jag mådde allt annat än bra. Och det var allt annat än enkelt. Det kanske lät som om det var, men tro mig, tårarna rann mycket det sista dygnet här hemma, på flygplatsen och på planet.
Jag har aldrig riktigt gått tillbaka och reflekterat över Cali, men nu när jag gör det är det mest förundran jag minns. Förundran över allt jag såg och hörde, vad amerikanerna gjorde och vad som förväntades. Halloween är vad som slår mig just nu som en av de galnaste kvällarna i Cali. Inget kunde ha förberett mig på det. Det var galet ch underbart på samma gång, precis som hela resan.
